Andra blir lidande....

Jag har väldigt svårt att tro på "folk" om dom säger nåt bra om mig. Då går genast mina tankar till : varför säger h*n si eller varför säger h*n så. Vad vill h*n ha av mig? Eller sa h*n så bara för att jag ska börja fundera. Jag är helt sjuk när det gäller såna här saker. Fast samtidigt så funderar jag inte ifall Munne INTE tycker om mig.... Det tar jag förgivet att han gör, annars hoppas jag att han dumpar mig. Men är han extra gullig så börjar jag genast fundera.... Varför är jag så här knäpp i huvudet för? Jag kan ju säga bra saker om andra utan att vilja ha nåt ut av det. Varför kan då inte andra göra så mot mig utan att ha nån baktanke med det?